Pakkoruotsi

Med ett nytt skolår följer nya utmaningar. Själv har jag inlett det tredje studieåret med min kurs och ser fram emot de kliniska studierna som ligger vid horisonten. Efter två år tillsammans börjar man känna varann ganska väl, framförallt på den svenskspråkiga linjen. På finskspråkiga sidan, med dess relativt sett överväldigande mängd studeranden, formas klickarna redan under prekliniken och det finns ännu efter några års studier personer som man inte känner annat än på namn och ansikte (har det sagts). Häri finnes en av de gemytliga fördelarna med att gå på den svenskspråkiga linjen (som var en regelrätt linje där vi alla satt på en och samma rad i BM ls1/2/3).

I och med inledandet av det kliniskteoretiska skedet av studierna märker jag dock att vi nu även på den svenskspråkiga linjen börjar samla oss likt streptokocker här och var i clusters (läs: klickar) på vårt campus till agarskål. Folk har börjat hitta bland varann och jag befarar att de guldglimtande dagarna då vi alla satt i samma bord i BM;s ravioli förblir jungfrulika minnen. En och annan dikock har man också med glädje fått skåda under den gångna studietiden, men sen igen är ju den thoracala gemenskapen ibland en enda kontamination (läs: gå på festerna). Fenomenet är naturligt (det händer de flesta i något skede, är inget att skämmas över och går i regel om av sig självt) men enligt mig ack så tragiskt, för jag tror starkt på att då mångfalden sociala kontakter minskar, minskar även erfarenheternas mångfald likväl som klinikerns kunskapsbas vad gäller sociala färdigheter (mån tro ett av de viktigaste instrumenten vi besitter på mottagningen, men det är en diskussion vi får ta senare).

Själv satt jag för några veckor sedan i lunchbordet med en kollega jag inte samtalat med desto mera på länge. Vi utbytte sedvanliga artigheter men kom även in på den gångna sommarens jobb. Det visade sig att personen i fråga haft en minst sagt givande arbetsuppgift inom basvården den gångna sommaren, en uppgift jag inte hade trott skulle ha intresserat personen i fråga men som denne tydligen erfarit som utmärkt stoff framförallt med tanke på kommande kliniskt arbete. Beundran och avund gav sig till känns. Jag är rädd att jag själv inte längre vågar ge mig ut på dyl. okänd mark endast för erfarenheternas skull.

Jag vill således uppmana var och en likt mig själv, oberoende av språklig linje, till att berika sin bekantskapskrets utöver den som känns bekvämast. Sök er till dendär människan ni senast satt och åt med på tutorlunchen på ettan, och kolla huruvida deras syvären är igång, ifall de funderat på att ta ett mellanår, och varför man aldrig ser dem på tentöl (det är sannolikt för att de vakat natten innan – igen – och nu vill sova – hårt). Sedan kan vi kanske fatta mod att gå emot strömmen nu som då i valen av amanuensur, fritidssysselsättning och sommarjobb (framförallt ni i prekliniken) och se att vi framtiden gynnas av sällsynta kunskaper i inte så sällsynta situationer.

Med sällsynt sakkunniga (i sociala sammanhang) hälsningar,

Daniel Folger

Meditrinas Chefredaktör

Add a Comment

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista.